Hej!

Mycket har hänt sen sist jag skrev och många tankar har passerat under denna tid. Nu har ändå längat av att dela med mig av tankar och funderingar kommit till mig, Så här är jag, tillbaka på nät"himlen". 

 

Jag har en fråga, när slutar man sörja?

 

Jag borde veta av tidigare erfarenheter i livet att sorgen kommer och går, jag borde även veta att just som man tror att man kommt vidare så dras man ner igen, jag borde veta att allt tar tid, man ändå undrar jag... när går det över?

 

Har inte haft ork eller tid till skrivande i detta forum under lång tid, men nu har behovet pockat på ett tag så nu är jag här igen. 

 

Trodde i min enfalld att det blivit lugnare, att min sorg fått en annan innebörd, att jag fått en distansierad tillvaron till sorgen, men så tar allt om igen. 

 

Just nu känner jag mig mer sårbar, förvirrad och mer känslig än någonsin. Allt som är omkring  påminner om det jag präglats av. Allt som händer och försegår påminner om min saknad och jag börjar förstå att människor som haft en betydelse i mitt liv alltid kommer att finnas med i det jag gör och påverka mina beslut och tankar. Börjar ifrågasätta vad som är värt att kämpa för och vad som man ska låta bero. Försöker lyssna innåt och finna ett svar. 

 

Kära aehtjie! 

Dina ord lever i mina ord, i mina handlingar, i mina drömmar, i mina tankar.

Ditt liv lever i mitt liv, i det jag gör, i det jag hoppas, i det jag tänker.

Du finns i varje vind, i varje snöflinga, i varje andetag, i varje tanke.

Varje steg jag gör, varje andetag jag tar, varje ord jag säger, är påverkat av dig.

 

Vilken tur jag har att du var en fin och bra förebild, varja dag påminns jag om vilka värderingar du gett mig och det som präglat mig och mina beslut. Önskar att du var här nu och kunde säga åt mig vilken väg jag ska välja. Önskar du kunde säga vad du tycker om det jag gör och önksar jag bara kunde få höra dig säga...

du gör det bra!