Idag startade årets julkalender och för första gången på 26 år så hade jag ingen att väcka för att upp å se på Tv med frukost framför TVn (eller iaf 25 år, tittade kanske inte på kalendern med första barnet när hon bara var några dagar, fast vem vet, jag kanske gjorde de, har alltid varit tokig i julkalendern.)

Gissa om jag blev både förvånad å glad när jag senare fick ett sms från pigan på Irland att hon hade vaknat tidigt å inte kunnat somna om å då sett på julkalendern å tänkt på mig. Log för mig själv och fick en liten klump i hjärtat av att jag gjort avtryck som sätter igång tankar och minnen av barndom, jul och gemenskap.

Detta lilla sms gjorde att jag började tänka på vad traditioner betyder för oss människor, både goda och mindre goda. Jag är glad att jag skapat fina traditioner tillsammans med mina barn. Jag bestämde mig även för att även i år följa julkalendern. Varför ta bort ett vinnande koncept, och det gör ju också att jag delar något med mina barn fast de inte sitter i soffan med mig just i år. Jag kan iaf tvinga upp mina barn på julafton för att tillsammans inlindade i täcken med varm choklad och smörgås se på sista delen. Man kan dela upplevelser, fast man inte bor tillsammans. Så dagens uppmaning är helt enkelt... kliv upp och titta på julkalendern, med en kopp choklad, eller kaffe och smörgås med tända ljus, å tänk på någon du saknar vart de än är i världen, ge dig själv en stunds decembermys och börja dagen med en stund med dig själv eller tillsammans med de du bryr dig om så länge de finns i din närhet. I morgon ska jag smsá lillpigan, det var ju ändå vi som såg kalendern ihop de senaste 4 åren.