Jag var med om något väldigt stort och omtumlande före jul som satte hela min värld i ett nytt sken. Jag har velat skriva om denna händelse för att jag inte nog kan berätta hur enormt det tog mig. Nu var det ju så att det kom en jul emellan men så här de sista skälvande dagarna i slutet på året så har det tagit tag i mig ingen.

 

Torsdagen före jul kom min äldsta dotter hem från Irland och jag har inte fått hålla om henne sedan i somras så bara det var stort nog, men fredagen var en dag som kommer att vara en av de där dagarna som jag kommer minnas och som kommer finnas med som de dagar som gjort 2014 till ett minnesvärt år.

 

Började dagen med att duka upp frukost framför TVn och julkalendern med pigan. (Ja hon kommer alltid att vara pigan för mig). Mys och tjidtjieminnen. Sedan hände något som gjorde att jag förstod att jag nu inte bara kommer vara tjidtjie utan även att jag ska bli aahka. Jag fick känna mitt barnbarns sparkar för första gången. tycker jag tog det ganska bra och bara en varm och skön känsla i hjärtat och magen uppstod. Wow! Minnen av mina egna graviditeter kom tillbaka och jag minns hur stort det verkligen var att bära ett barn och nu får jag se ett av mina barn bära ett eget barn.

 

Någon timme senare så var jag inte så samlad precis.

Fick följa med A till barnmorskan, vilken ära och vilket förtroende. När jag där fick höra hjärtljud från min dotters mage så brast allt. Mina ögon vattnades och när barnmorskan frågade om det var första gången jag hörde mitt barnbarn så bara kom tårarna (ja, ok, jag är nog känd för min blödighet, men det var stort) och att höra någon annan säga "ditt barnbarn" slog till som en fet smäll i mellangärdet och just där och då förstod jag på riktigt att jag ska bli aahka. Oj, hjälp, tjoho, weee! Där kom alla känslorna på en och samma gång. Glädje, stolthet, rädsla och oro. En till person att vara stolt över, att älska, att vara orolig över. Ja det är bara att ta sig an uppdraget och hoppas man gör det någorlunda bra.

När jag själv blev mor var jag så ung så jag funderade inte så mycket på hur jag skulle vara eller hur jag skulle göra. Nu är jag äldre och klokare och förstår än mer hur svårt det är. Vet att man inte kan köpa eller tvinga till sig kärlek eller förtroende, man förtjänar det och hur går det när barnet bor flera hundra mil bort. Men som jag skrev igår: Men kan vara nära och frånvarande och man kan vara långt ifrån och närvarande. Det enda jag vet är att jag redan älskar mitt barnbarn och det hoppas jag räcker långt. Ända till Irland.

 

.