Om 10 veckor startar en ny episod i mitt liv, om 10 veckor ska jag bli aahka ( mormor). Helt sjukt! Sjukt kul, fantastiskt, spännande, omvälvande och sjukt nervöst.

 

Idag var jag på besök för att ha sameslöjd och berätta om oss samer och vår slöjd för ett gäng fjärdeklassare i Älvdalens kommun. Vi hade en fin slöjdstund och vi pratade om allt möjligt. Tycker verkligen om den åldern. De är nyfikna, frågvisa och fortfarande fri från fördomar. Livet känns enkelt och rent när man umgås med barn i den årskullen. I ett samtal om födelsedagar och släktingar berättade jag i min iver att jag skulle bli aahka om 10 veckor. Alla utbrast  "å va coolt" i kör. Ja visst är det sa jag och kände att det var just det de var. Coolt! Mormor tror jag är bra att vara sa jag då, är det de? frågade jag dem och alla sa att de alla hade jättebra mormödrar, dom var bra. Utom en liten flicka som tyst berättar att hon inte viste för hon hade aldrig träffat sin mormor för hon var inte i livet. Kände då vilket ansvar jag kommer att ha för att mitt barnbarn ska få lära känna sin aahka, och får då lite ångest över vilken stor uppgift som ligger framför mig. Hur ska jag klara det? Hur klarar andra mormödrar det i dagens stressade prestationssträvande samhälle med alla måsten, och då även med kraven över att jobba längre att inte gå i pension för tidigt och att inte kunna ta ledigt så mkt. Jag vill bjuda på mina våfflor med sylt, läsa sagor, ha tid att visa min barndom och lära ut det språk som jag själv fått lära mig som vuxen, plocka fjällblommor, fiska, vara till fjälls och lära hen slöjda och mycket, mycket mer. Mitt barnbarn kommer att bo långt bort, i ett annat land och jag kommer inte att kunna se hen så ofta. Jag vill inte bli en aahka som köper mig fri, som bara kommer med eller skickar presenter och inte är närvarande. Jag vet att det löser sig nog och om bara man visar sin kärlek så blir det nog bra. Jag har väl ändå rätt att oroa mig. Å jag som har ständigt dåligt samvete för att inte vara mina barn till hjälp så ofta. Jag tänker iaf vara där så fort mitt barnbarn kommer till världen och planerar för fullt för att kunna vara ledig många dagar i april och maj. Jag sitter här och virkar en filt full av värme och kärlek och hoppas att mitt barnbarn ska känna min närhet genom den. Mitt hjärta som är fyllt av mina älskade barn gör plats för en ny person att älska. Jag är rädd och glad om vart annat och jag förstår att min oro bara kommer att bli större. Ser med glädje fram emot mitt stora uppdrag men är rädd för att inte kunna vara bra nog. Men blev en bra mor (har jag hört) så det ska nog gå bra även det här. Vara bara så länge sedan de var små knyten så jag har nästan glömt hur det var att ha små barn. (kanske tur de)