Måndagstankar
Det är svårt att hinna med de man älskar när man har dem långt borta. När man lever tillsammans så kan man i förbigående slänga några ord, säga att man tycker om varandra och säga vad man tänker i stunden. När man inte ses dagligen så samlar man på tankar, känslor och funderingar som ska komma fram just när man har dem i telefonen eller just den stunden man ses och då är de borta. Ibland har man så mycket samlat inombords så man inte har något att säga, man hittar inte de rätta orden och man tappar bort de små nyanserna. Känslor kan ha gått över, tankar kan ha glömts bort och frågorna har förändrats. Orden tappas bort och inövade okänsliga fraser kommer ut ur läpparna utan att ha djup eller mening i sig. Det är dilemmat att ha distans till de man ständigt har nära hjärtat men inte i närheten. Närheten kanske man glömmer bort att uppskatta när den är självklar eller för given, man saknar den först när den är borta. Just nu saknar jag dessa små vardagliga samtal eller fraser i stunden, just nu måste jag samla på vad jag undrar över tills vi har tid att prata. Det är inte lätt att förstå att det är dessa små vardagssamtal man kommer sakna när barnen har flyttat, man slutar tom att prata för sig själv för när det är för tyst så blir t.o.m den egna rösten för hög.
Jag undra vad ni gör, var ni är, vad ni tänker, hur ni mår, hur det går och vad ni funderar över. Men det går lättare när jag vet att ni har det bra, och att veta att om ni funderar över något eller behöver hjälp, så lyfter ni luren och ringer. För ni vet att var jag än är så finns jag där. I nöd och lust, för alltid och för evigt.
Tjidtjie
